Jag har faktiskt aldrig bett om att ni ska läsa vår blogg. Aldrig. Så jag ser inte meningen i varför ni tycker att mina fotbollsinlägg är onödiga. En blogg återspeglar ens personlighet och ens liv, och fotboll är en stor del av mitt liv. Jag älskar fotboll. Jag har spelat det, jag har älskat det och jag har hatat det. Jag gillar faktiskt fortfarande att spela det, och jag skulle när som helst kunna gå med i ett intresselag, dvs ett sånt lag som bara spelar för skojs skull.
Varför jag slutade? Jo, jag såg fan inte meningen i att gråta varje träning, gråta varje match, bli jämförd med alla andra och känna sig skit. Inget har förstört mitt självförtroende så mycket som fotbollen. Jag hatade det. Jag hatade. Jag hade viljan, men inte talangen. Jag hade snabbheten, men inte bollkontrollen. Jag hade faktiskt ett tag intresset, men inte tiden. Jag tror inte ni fattar, men tränarna kunde rätt ut säga att du var sämst. Man delades in i grupper på träningarna, den bättre halvan och den sämre halvan, jag var aldrig en del av startelvan. Man bröts liksom ner mer och mer, tills man kände sig sämst på jorden.
Ändå saknar jag det. Jag saknar känslan att göra mål, jag saknar sammanhållningen, jag saknar att vara en del av ett lag, jag saknar att hålla på med en sport som inte var mobbad. Jag spelade fotboll i 7 år. Det är inte så jävla lätt att bara utesluta det ur ens liv. Jag är glad att jag har hittat ett sätt att tycka om det, på avstånd. Jag kommer aldrig få springa på den där jävla planen igen, jag kommer aldrig bli omkramad av mina lagkamrater. Det känns inte hundraprocentigt bra, jag kommer aldrig få det liv jag vill leva.
Jag ber om en jävla sak och det är att ni respekterar, scrolla förbi inläggen då, se inte den där bilden i headern och klaga inte. Tack.
word
SvaraRadera