en liten historia

Allt började när jag var ungefär 7 år. Kommer inte ens ihåg hur det började, men jag antar väl att jag frågade om jag fick börja rida, och eftersom min syster redan gjorde det var det väl ganska naturligt att jag nån gång skulle börja. Jag spelade redan fotboll, men ville väl göra nånting annat också. Har ett svagt minne av att jag redan i dagis började rita av Grumse, haha smart unge det där.

Så som en total nybörjare började jag på pelletimmar. En gång i veckan, i början bara skritt. Kommer ihåg första timmen när Maria sa att jag skulle gå runt konerna. Dum som jag var började jag göra skitsmå volter runt dem haha! Den första häst jag red var Maya, en häst som skulle komma att bli min absoluta favorithäst, fast det visste jag ju inte då.

Jag kommer ihåg att jag ramlade av lite oftare än andra kanske. Blev släpad i stigbygeln och handen fick väl sig några smällar. Men det var jätteroligt och så småningom började jag drömma om att hoppa. Jag var ju bästis med Ellen Fjäder på dom tiderna, och för oss fanns det inget annat än hästar. Vare sig de var gjorda av plast eller inte.

Kommer ännu också ihåg den dagen som mamma fick ett samtal av Ritva, som undrade om jag ville börja rida på riktig timme efter 20 veckors pelletimme. Då började jag rida på Annikas torsdagstimmar. Jag red mest Maya, och tillsammans med Antonia var vi de enda som fick hoppa i galopp, haha stolta barn! I takt med att jag blev bättre försvann de som red ungefär lika bra som jag. Till slut red jag med såna som knappt vågade galoppera. Det bestämdes då att jag skulle börja rida på Carolas fredagstimme.

Kommer ihåg första gången. Fick Casper, kommer ni ihåg honom? En lat jävel och jag var ju liten och spinkig som bara den, inte någon kontroll hade jag och det gick väldigt dåligt. Jag skämdes och tyckte inte att jag var tillräckligt bra. Fast sen fick jag börja rida Maya och Beauty, och det gick väldigt mycket bättre. Nånstans i den här härvan blev jag också lycklig skötare till Beauty. Det varade dock inte så länge, haha!

Sen slutade Carola hålla timmar, och mäkä började hålla dem istället. När Mäkä tog över fick jag rida Maya varje gång och vi hoppade mera än vad vi gjort förut. Jag tog steget från att vara nybörjare till att vara halvdålig.

Sen började jag på Petras timme. haha det var nog den stördaste timmen genom tiderna. Maj flög av varje gång, vi fick nya elever varannan vecka och alla slutade de lika snabbt. Ramlade av gjorde de också. Vi hade kanske fem normala timmar utan störda hästar, resten gick åt till att plocka upp Maj, skratta åt Maj och hålla sig kvar. En gång när alla var barbacka blev det strömavbrott också, ahhaha :D

Under tiden så blev jag skötare åt Maya och började också tävla lite smått. Mest hoppning, Maya var ju ingen dressyrponny direkt. Första tävlingen sprang hon förbi ett hinder, och jag slog knäet i hinderstolpen och hela hindret ramlade omkull. Hade ett jävla blåmärke efter det. Men snart var vi felfria!

Fast sen, ett sommarlov när skötarna fick sätta igång hästarna efter betet, frågade Fia om inte jag ville hyra Timón tog ju Mayasagan slut. Fast det brydde jag mig inte om, en hyrhäst! Speciellt eftersom jag gått och drömt om den där brunfläckiga ponnyn ända sedan vi hoppat 70 cm på en timme.

Så här nånstans tog "tävlingskarriären" fart. Timón var duktig, och om jag inte glömt banan hade vi kommit felfritt våran första tävling. Vi hoppade upp till 50 cm och alltid felfritt. Sista tävlingen tillsammans kom vi sexa. Dressyren var ju inte vår starka sida, blev tom. diskad av för låga poäng!

 

Fast man växer och en shetlandsponny och en fjortonåring säger ju sig självt. Jag slutade hyra honom vintern 2009 - 2010 och började sköta honom och rida lite smått.

 

 Vintern 2010 började jag rida min sköthäst sedan ett halvår tillbaka, Beris. Hästen jag hatat, började jag nu älska. Fast det som hände åt Maya gjorde det väldigt svårt att fästa sig vid en timmis, för man vet att vilken dag som helst så står de inte där mer. Men Beris är undantaget som bekräftar regeln. Beris var duktig på att hoppa, och jag hade ju lärt mig grymt mycket på Timón. Vi tävlade förra vintern och kan ju inte säga annat än att det gick käpprätt åt helvete. Jag som aldrig hade ridit en pigg och stark häst annat än på timme i manegen satt ju som en förlamad i sadeln, Kunde verkligen inte göra något. Den där känslan av att inte ha nån kontroll gör det ofta till något värre. Men man lär sig att kontrollera den med tiden, eller kanske man vänjer sig... Iallafall, tävlade två klasser och det gick lika dåligt i båda. Grät efteråt, men Mäkä fick mig att inte ge upp, så i ett år kämpade jag med hästen. Lärde mig att rida på riktigt. Den här hästen har lärt mig jävligt mycket. trots att jag har svurit och velat sluta rida efter dressyrtimmar, har allt varit värt det. För ett år senare, samma höjd samma plats, blev jag och Beris ponnymästare. 

I augusti 2010 ( de bästa hästarna kommer i augusti) frågade Soffi om jag ville börja hyra Grumse. Grumse hade varit en riktig drömponny sedan länge, står faktiskt i en jävligt gammal bok att jag började rida tack vare henne. Om det är sant eller inte, det kan bara sjuåriga jag svara på.

Iallafall, Grumse är speciell. Lånar soffis citat "Det går inte sådär bara att hoppa upp och tro att hon skall vara busenkel." Alltså den där ponnyn, hon har skämt ut mig brutalt, hon har fått mig att skratta, hon har fått mig rädd. Men hon har fått mig glad. Hur fjolligt det än låter är Grumse en ponny man blir glad av. Man kan komma arg och ledsen till stallet och bara av att rykta henne blir man glad. Det tar en tid att lära sig att rida henne och jag har inte ännu heller lärt mig det trots att det har gått snart ett år. Men hoppas det kommer med  tiden och växa ur henne lär jag ju inte göra.

det här tog mig nästan en timme att skriva så bäst att du läser :) Kommentera så är du en snäll filur!